Det fanns ett band under 1980-talet som betydde merän något annat för mig och det var Mötley Crue. Vi levde och andades för detta band och musiken. En av de sorgligaste dagarna var 7 januari 1988 när bandets manager meddelade att hela Europa-turnén var inställd. Vi hade sett fram emot denna konsert och min lillebror hade fått sin första konsertbiljett. Guns ´n Roses skulle vara förband och nu gick allt i stöpet. Orsaken var sjukdom fick vi veta och pengarna betalades tillbaka.Vi sörjde av två anledningar:
1. Den inställda konserten
2. Vi förstod att Nikki Sixx hade tagit en överdos och var självklart oroliga för honom.
Nu har det gått många år (över 20 faktiskt) och när jag fick Nikki Sixx bok, som bygger på en dagbok, i handen kände jag en förväntan inför läsningen. När jag väl börjat kastades jag tillbaka i tiden. Jag tänkte på vad jag och mina vänner gjorde under den tidsperiod som Nikki Sixx beskriver. Men det som förvånade mig var den känsla i magen som satt kvar efter alla år. Kärleken till bandet finns kvar och jag erkänner att jag är partiskt när jag läser om hur illa bandet betedde sig och vilka svin de faktiskt var. Ändå blir jag fascinerad över hur de levde och att så bra musik kunde komma fram ur en person som levde på botten. Nikki Sixx är ett under som överlevde en livsstil som ingen är förunnad. Droger och utanförskap präglade hans liv och ingen fick komma nära honom utom musiken.
Med en känsla av tomhet satt jag med boken i min hand efter att ha läst ut den. Nu väntar boken The Dirt som handlar om hela bandet och deras karriär.
Sidor: 413
Betyg 5
Jag älskar den där boken. Det är så otäck just för att det är dagboksanteckningar. Man får läsa om hans demoner, ångest och avtändningar live så att säga. The Dirt är också bra, men läs inte Tommyland. Det är en av de sämsta böckerna jag har läst.
SvaraRaderaTack för tipset. Jag ska däremot läsa Slash biografi.
SvaraRadera