Jag är femton år och vill inte dö av Christine Arnothy

Striderna är i full gång och invånarna i Budapest måste gömma sig i källarutrymmen för att klara sig. I en källare sitter femtonåriga Christine tillsammans med sin föräldrar och andra personer från trapphuset. Där finns bland annat en ung kvinna med en baby som kämpar för att få vattnet att räcka till den lilla mjölkersättning hon har.

En dag kliver en man ner i källaren som heter Pista. Han kommer med livslust och förhoppningar om en framtid. Rädsla finns inte hos honom och han ger sig ut på gatorna för att hitta saker som kan hjälpa människorna i källaren. Men en dag blir han dödad och de måste klara sig själva.

Christine och hennes föräldrar lyckas ta sig ut ut staden och ut ur landet och med sig har Chrisitine sina dagboksanteckningar. Det är dessa anteckningar som ligger till bakgrund för boken.

Människorna är levande beskrivna och jag känner i hela kroppen det de får uppleva för så länge sedan. Jag kände ett engagemang för människorna och de händelser som utspelas. Hästarna som får vatten av Christine trots att de inte kan överleva var en stark scen i boken. Även när de beger sig till badhuset för att få vatten är en scen som berörde djupt.

Betyg: 4
Sidor:158