När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var av Jessica Andersson

När jag ser Jessica Andersson på tv verkar hon vara en barbiedocka som fått allt. Hon kan sjunga som en ängel, har fått framgång som få och är vacker som en docka.

När jag läste att hon skrivit en bok om sin svåra uppväxt kände jag mig skeptisk samtidigt som jag fick svar på varför hon har svårmod i sin blick.

När jag började läsa boken var det både fängslande men även igenkännande. Sorgen, oron, rädslan och det ständiga dåliga samvetet har även följt mig. Men jag har alltid haft turen att få ha mina syskon hos mig och vi har kunnat stöttat varandra och känslan av ensamhet har inte funnits hos mig som den gjort hos Jessica.

Hon berättar öppenhjärtat utan att bli sentimental vilket är positivt. Jag tycker inte om "tycksyndommig"-syndromet som många verklighetsböcker har. Växlingarna mellan hur uppväxten påverkar samtidigt som en blomstrande karriär fick fart är intressant för en melodifestival-fantast som mig själv.

En klart läsvärd bok även om språket är enkelt och boken inte är ngon litterär upplevelse.

Betyg: 4

Sidor: 224